I Sverige sparkades han mitt i säsongen. I Norge kom han till en klubb på dekis – och v_ärvade spelare andra klubbar inte ville ha. Offside besökte Oslo för att ta reda på hur Janne Jönsson kunde göra guld av grus.

Text: Anders Bengtsson
Foto: Peter Widing

Det började med två apelsiner och två bananer en ovanligt kall decemberdag 2004 på Gardermoens flygplats utanför Oslo. Stabaek hade precis åkt ur Tippeligaen och klubbens sportchef Tom Schjelvan hade bjudit upp den nyss sparkade Landskrona Bois-tränaren Jan Jönsson till Oslo. Tom, som tre år tidigare hade sett en match på Landskrona IP och då imponerats av Janne – dels för att han gav så många unga chansen, dels för att han förespråkade en offensiv fotboll – ville övertygas en sista gång om att han var rätt tränare för klubben.
När de satt runt bordet i ett av flygplatsens konferensrum, sträckte sig Janne efter fruktkorgen. Han greppade två apelsiner.
»Jag har några enkla principer för hur jag vill spela fotboll. Vi ska ha två anfallare«, sa han och lade ut apelsinerna. »Den ena apelsinen, spetsapelsinen, ska springa i luckan. Den andra apelsinen ska möta, få bollen och spela igenom.«
Janne tog två bananer. »Bananerna ska ligga ute på kanten. Men ha frihet att gå in i planen när det passar.«
Han pekade på frukterna igen: »Spelar vi så, med rätt spelare på rätt plats, då blir det svårt att slå oss.«
Stabaeks dåvarande lagkapten, Christian Holter, utbrast: »Det var det tydligaste jag någonsin hört från en tränare.«
En av apelsinerna rullade av bordet.
»Jag tror kanske att vi har den mötande apelsinen«, sa Tom Schjelvan. »Han heter Veigar Páll Gunnarsson och kommer från Island. Jag såg när han värmde upp, han kan bli hur bra som helst.«
Janne hajade till. Vadå såg när han värmde upp? Tanken avbröts när Tom fortsatte: »Men vi har ingen spetsapelsin.«
Janne log: »Jo, jag tror jag har en. Han heter Daniel Nannskog och är proffs i Kina.«

Nästan fyra år senare sitter Janne och Tom bredvid varandra och äter köttbullar i en liten stuga i byn Bekkestua, strax söder om Oslo. På bordet framför dem ligger inga frukter, däremot dagens kvällstidningar. På sidan fem i en av dem finns en artikel som spekulerar i om Janne är intresserad av att bli Norges nästa förbundskapten. Janne läser den inte. Inte Tom heller. De sitter tysta, tuggar köttbullar och låter blickarna glida runt i rummet.
Här, på mindre än 30 kvadratmeter, finns precis de spelare de fantiserade om den där dagen på Gardermoen. Lagbygget är klart, det har säsongen bevisat. De är redan klara cupfinalister och av ligans tre återstående matcher behöver de bara vinna en till. Helst nästa, borta mot Brann, eftersom det skulle garantera guldfirande i lugn och ro hemma på Nadderudstadion i den påföljande matchen mot Vålerengen. Det är dessutom sista matchen på arenan. Nästa säsong flyttar laget till nybyggda Telenor Arena.
Här i stugan sitter spelarna som stått för bedriften. Norsk fotbolls målfarligaste anfallspar de senaste åren, apelsinerna Nannskog och Gunnarsson, spelar kort. Vid spelbordet sitter även Niklas Sandberg, försvararen som i somras hämtades in från CFR Cluj i Rumänien där han ofta såg sitt lag från bänken. Och bredvid honom Pontus Segerström, en mittback som få lade märke till när han spelade i Superettan för några år sedan. Vid ett annat bord sitter en av bananerna, Johan Andersson, och skickar SMS. För sex månader sedan slängdes han ut från Malmö FF. Nu, med tre omgångar kvar att spela, är han ett mål ifrån att slå norskt målrekord för mittfältare. Där sitter också klubbens senaste värvning Pontus Farnerud – före detta landslagsman men på senare år bortglömd på avbytarbänkar i Portugal. Senast utsågs han till Matchens lirare.
– Din svettiga jävla dansk! ropar Daniel Nannskog och daskar spelkorten i bordet. Hur fan kunde du lägga knekten där. Åååååh, jag blir så satans lack.
Lagkamraten Chistian Keller ler.
– Hold kaeft mand.
Som vanligt när det spelas kort efter träning är de tre svenskarna med – Nannskog, Segerström och Sandberg. Dessutom lirar dansken Keller, islänningen Gunnarsson och norrmannen Höiland. Segerström blandar och delar ut.
– Men för helvete, vad är det här för pissekort? säger Nannskog.
Han skakar på huvudet och tittar upp.
– Vilket jävla gäng va? En svettig dansk, en fet islänning. Och du Jon Inge, en äcklig norrman. Fy fan!
Efter andra given:
– Goa koooort! Såg ni hur bra jag spelade nu killar?
Efter tredje given:
– Det är du ditt jävla hue som förstörde där. Hur kan du lägga nian i ett sånt läge?
Spelarna skrattar åt Nannskogs utspel när det ringer i Jon Inge Höilands mobil. Det är Norges förbundskapten, Åge Hareide, som berättar att den före detta MFF:aren har blivit uttagen till truppen för VM-kvalet.
Janne Jönsson knyter en näve i riktning mot Höiland innan han säger:
– Men du då Daniel? Har du din mobil påslagen? De ringer kanske in dig också.
Nannskog tar upp mobilen och kollar snabbt.
– Nä, jag är inte fin nog för landslagsfamiljen. Mästare i Norge, skyttekung, det spelar fan ingen roll. Eller vad tror du Janne?
– Man vet aldrig Daniel. Ha på din mobil i alla fall. Zlatan kanske skadar sig.
Nannskog tar upp kortleken och börjar blanda.
– De har ingen koll på oss i Norge. Man fattar nog inte.
Han delar ut korten och får tillbaka sitt leende.
– Sådär killar. Nu ska ni se när Daniel krossar er.

En timme senare har Nannskog förlorat. Vi sätter oss i skinnsofforna. Pontus Segerström slår sig ner bredvid Nannskog.
– Det var jag som rekommenderade Segerström till Bois, säger anfallaren. Jag var hemma från Kina och sa till ledningen att han var en underskattad försvarare. Och jag sa till Janne när jag varit här i Norge ett tag att vi skulle köpa honom. Så det är bara att casha upp, Segerström.
Lagkamraten skrattar. Nannskog tar upp mobilen och kollar displayen.
– Lagerbäck? flinar Segerström.
– Sluta. Men frugan har skickat ett SMS. Det är alltid något.
Jag frågar Nannskog hur han ser på landslaget.
– Lite, lite hoppas man ju. Jag vet att de varit och kollat några gånger. Men de tycker kanske inte att jag passar in i truppen. Det känns som att det är en familj, att de inte släpper in några nya i den där landslagsfamiljen. Fan, ibland känns det som att landslaget är som en sekt.
– Fan Daniel, skrockar Segerström. Nu blir det ett jävla liv. Landslaget en sekt…
Kanske hade det blivit fler landskamper om Nannskog varit som Niclas Alexandersson utanför planen. Enda framträdandet i blågult kom i januari 2007 när Sverige var på Sydamerikaturné. Anfallaren gjorde ett mål. När Aftonbladets Robert Laul efteråt frågade hur det tilltrasslade målet egentligen gick till, svarade Nannskog: »Jag juckade in bollen med kuken.«
– Jag trodde att jag skulle komma med i landslaget efter den där turnén, säger han. Men jag har fortfarande inte hört något från dem. Kanske gillade de inte mig, jag vet inte. Jag har alltid varit sån, jag försöker vara go och glad. Självklart är jag lite grov i käften ibland, så är det. Men jag tror att jag lyckas rätt bra med att sprida god stämning i truppen. Eller vad tycker du, Segerström?
– Du är som du är. Vi vet ju hur viktig du är för laget, både som humörhöjare och spelare. Det är landslaget som förlorar på det.
Segerström vänder sig mot mig:
– Helt allvarligt, jag tror många har fel uppfattning om Daniel. Han kanske snackar mycket ibland, men han är alltid jävligt ärlig. Ibland går inte det hem.
Jag berättar att jag pratat med Joakim Persson, Nannskogs barndomsvän från Helsingborg, men även lagkamrat i Stabaek 2005-2006.
– Åh herregud, vad har han nu sagt? suckar Nannskog.
– Att han brukar säga att du slängt bort 100 miljoner kronor.
– Sa han det? Den jäveln. Jag kan ju inte tänka så, då blir jag knäckt. Jag har haft kul, jag festade kanske lite för mycket under några år. Men det var en del av mitt liv, jag tror jag behövde leva så ett tag. Nu ser jag det mer som att jag haft det perfekta livet, fått lite av båda världarna.
Han var 22 år gammal när han gick till Malmö FF från Högaborg utan att slå igenom. Därefter flyttade han till Stockholm för spel i Djurgården. Men han festade hårt och gjorde sig omöjlig i klubben. Ibland kom han bakfull, eller som andra skämtsamt säger, berusad till träningarna.
Trots det gjorde han nästan ett mål i varannan match under två års tid. Sedan blev det en säsong i Assyriska, även den mest präglad av festande. Året efter gick han till Sylvia, träffade en tjej, lugnade ner sig och började extraknäcka som gympalärare.
Janne Jönsson, då tränare i Ljungskile, såg Nannskog för första gången när hans lag mötte Sylvia i Superettan. När sedan Janne tog över i Landskrona Bois inför säsongen 2001 ringde han Nannskog. Han misstänkte att han skulle kunna göra spelaren till en målmaskin, bara anfallaren själv bestämde sig för att satsa. Säljpitchen: »Du kommer hem till Skåne igen, får lite trygghet och kommer bort från Stockholm.«
– Janne har alltid varit suverän mot mig, säger Nannskog. Jag lyssnade direkt på honom när jag kom till Bois. Det klickade. Han är som en jävla psykolog. Sedan har han slipat mig som spelare något otroligt. Där är han bäst. Han ser små, små detaljer i ens spel, och sedan ger han sig inte förrän man fixat till dem.
– Och han säger alltid de där sakerna när man känner att man behöver höra det. Han läser av sånt. Hans tajming är grym, fyller Segerström i.
Nannskog nickar:
– Han ser kvaliteterna som finns, men som inte är framtagna än. Som med Johan. Jag kollar en del på Allsvenskan och har sett några matcher med MFF. Jag säger bara, fan vad skönt för Johan att inte han är kvar där. Vilken jävla skitfotboll. Det är ju bara långa bollar och panikspel.
Segerström skrattar.
– Nämen allvarligt, fortsätter Nannskog. Och så platsade han inte ens i truppen. Där ser man hur dåliga de flesta tränarna är på att få ut det bästa ur sina spelare. Precis som Janne gjorde med mig, precis så har han gjort med Johan. Nu lyser det ju om Johan, man märker att han trivs med livet igen.
Nannskog har gjort 101 mål under sina fyra år i Stabaek och utsetts till Norges bästa utländska spelare någonsin. Hans kontrakt går ut om ett år.
– Just nu känns det jävligt bra. Jag tar det lite lugnt på träningarna ibland och det vet Janne. Hade han klagat på mig hade jag inte pallat med det. Jag sparar mig till matcherna. Det snackas om att jag ska gå till någon klubb i Stockholm, men det är ju bara för att min fru kommer därifrån som jag sagt att det kan bli aktuellt. Jag kanske gör en Litmanen, du vet, går till Fulham.
Jag frågar hur han förändrat sig sedan han fick Janne som tränare.
– Jag var en annan människa förr. I dag är jag aldrig nöjd, inte ens om jag gör fyra mål och jag missar ett. Förr sket jag i vilket. Men samtidigt så är det jävligt kul att spela i lag som Janne tränar. Man mår bra och ser fram emot att träffa killarna varje dag. Det var tur att jag träffade Janne, annars hade jag kanske bara fått uppleva festerna.

Stabaek har gjort sig känd som klubben som värvar klokt och billigt. Delvis är det av nödvändighet. För även om man håller till i kommunen Baerum, Norges rikaste, är klubben en av de fattigare i högsta serien. Man har den tredje sämsta budgeten i Tippeligaen och en årsbudget som är 130 miljoner kronor mindre än Rosenborgs. Dessutom gick klubben med 20 miljoner kronor i förlust förra året. På hemmamatcherna, som spelas på den slitna och omoderna arenan Nadderud Stadion, är publiksnittet bara drygt 5 000.
Allt går ändå enligt planerna. När man nästa år flyttar till nybyggda Telenor Arena, är klubben precis där man önskade att den skulle vara den där dagen då man bestämde sig för att bygga – bäst i Norge. Att man blivit det med fem svenskar som längtade bort från sina tidigare klubbar är ingen tillfällighet. Under de senaste 15 åren har klubben haft ett tjugotal svenskar på lönelistan och alla har varit populära.
Först att sätta ett avtryck i Stabaek var Fredrik Gärdeman, som hade spelat med klubbar som Saab, Linköpings FF och Åtvidaberg. Även om han lämnade klubben efter fyra säsonger 1996, talar man än i dag om »Svensken«. Gärdeman var egentligen tennistränare, men av en slump fick ledningen reda på att han inte var så tokig på fotboll heller. De erbjöd lite fickpengar i lön och efter ett par år hade »Svenskens« mål gjort att Stabaek avancerat från division två till högsta serien. Där hade man aldrig varit tidigare. »Svensken« var så omtyckt av lagkamraterna att många av dem som spelade tillsammans med honom, och som senare i livet fått söner, har döpt dem till Fredrik.
När Gärdeman 1996 tackade för sig kom en ny svensk hjälte till klubben: Hasse Backe. Han gjorde klubben mer professionell, byggde upp ett spel som var stabilt defensivt och etablerade Stabaek som ett mittenlag. Det negativa var att Backes spelidé gjorde att klubben fick ett rykte om sig att vara det tråkigaste laget i Tippeligaen.
När Backe lämnade Norge 1998 tog Anders Linderoth över som tränare och lade grunden för det som i Norge i dag kallas »Stabaekfotboll« – en fotbollsfilosofi som säger att anfall är bästa försvar. Därmed bröt man sig loss från den stereotypa norska fotbollen som i årtionden handlat om långa bollar och muskulösa spelare. Linderoths klapp-klapp-fotboll revolutionerade och importen av svenskar dubblerades på några år, även om det inte var som i dag då ungefär 50 svenskar är proffs i Norge.
Med Linderoth som tränare vann Stabaek inte bara cupen för första gången, klubben gjorde också några av sina bästa svenska värvningar någonsin. I Borås hittade Tom Schjelvan, i samband med scoutingen av nye tränaren, en offensiv mittfältare som hade något speciellt.
I samråd med spelarens pappa värvade Schjelvan Tobias Linderoth för fem miljoner kronor.
Något år senare upptäckte sportchefen, på besök i Mjällby, »en tunn blond kille som sprang som en idiot längs med högerkanten«. Egentligen var Schjelvan i Blekinge för att titta på anfallaren Markus Ekenberg, men Christian »Chippen« Wilhelmsson var så bra att sportchefen bytte fokus. Förhandlingarna gick snabbt eftersom ingen annan klubb visade intresse. För en och en halv miljon kronor blev »Chippen« Stabaekspelare.
Eftersom både »Chippen« och Tobias Linderoth var stora värvningar för en klubb som Stabaek ökade pressen på tränare Anders Linderoth. Ingebrigt Steen Jensen, frontfigur i klubben och hyllad som »Mr Stabaek«, minns den svenske tränarens reaktion:
– Han blev mer och mer paranoid. När resultat började gå emot honom trodde han att det var en konspiration. Han trodde domare, folk i klubben och till och med hans egna spelare var ute efter honom. Han tappade kontrollen, helt enkelt.
Under tränarens sista säsong i Stabaek gick han flera gånger till ledningen och sa att han ville sluta. Ledningen vägrade acceptera uppsägningen. I stället ville man att han skulle hitta tillbaka till den fina fotboll som de spelat under hans första år. Men efter att ha förlorat med 1-8 i Bergen, ställde Linderoth sig upp i omklädningsrummet och deklarerade: »Nu säger jag upp mig.«
Det blev tyst. Sedan hörde lagkamraterna tränarens son Tobias muttra från sitt hörn:
»Fegis.«
Steen Jensen skakar på huvudet:
– Tobbe var en älskad spelare, han var otroligt professionell. Men ingen, och då överdriver jag inte, ingen i klubben eller i laget kan minnas att han sa något högt i omklädningsrummet under de åren. Förutom »fegis«.
Under de här tunga åren förlorade man också mycket pengar – försäljningen av Tobias Linderoth till Everton för 35 miljoner kronor anses än i dag ha varit avgörande för klubbens överlevnad. När Anders Linderoth lämnat klubben och den första norska tränaren på många år tog över började det gå utför. 2004 åkte Stabaek ner i andradivisionen.
Steen Jensen och de andra i ledningen rannsakade sig själva och insåg att det behövdes en ny tränare med nya visioner. Som vanligt vände man sig till Sverige.
– Janne Jönsson är det bästa som har hänt vår klubb sedan »Svensken«, säger Steen Jensen. Alla pratar om Stabaek i dag, och det är tack vare Janne. Jag har slutat fundera på hur man kunde sparka honom i Sverige. I stället tackar jag dem. Vi har nog gett Janne den trygghet som han längtade efter. Och så har vi kanske gjort samma sak som han gör med spelarna, pumpat in självförtroende. Janne är fenomenal på att hitta spelare som inte riktigt blommat ut. Vad han gör med spelarna fattar jag inte, men när de kommer hit, då jävlar blir de bäst i Norge. Se på Johan Andersson. Ibland tror jag att Janne kan trolla.

Det är eftermiddag i Oslo och Johan Andersson fickparkerar sin blåa lilla bil på Skovvein i de finare delarna av huvudstaden. Några hundra meter bort jobbar flickvännen i en klädbutik. Bortsett från just Skovveien känner han knappt till någon annan gata. Han är sällan i stan.
– Jag har velat koncentrera mig på fotbollen nu, säger han. Det har varit det viktigaste. Och dessutom, allt är så jäkla dyrt inne i centrum. En lunch, ja då får man betala 150 spänn.
Finns det en sak som han inte tycker är toppen med livet i dag, är det att han inte tjänar mer. När han skrev på fyraårskontraktet med Stabaek i slutet av mars, var han i en situation där han inte kunde ställa så höga krav.
– Hade jag skrivit kontrakt i dag hade det varit andra summor, helt klart. Men jag är ändå så tacksam för att jag är här, så det får vara som det är.
Vi sätter oss på ett fik. Johan beställer apelsinjuice och berättar vad som hände i Malmö FF. Han säger att det började med att han hade otur. Strax efter att övergången från Bois var klar skadade han sig. Därefter fick han bältros och när han väl var tillbaka gav Sören Åkeby honom aldrig chansen.
Därför blev han glad när Roland Nilsson tog över inför den här säsongen. Och inledningsvis gick det bra. Han hittade formen, fick spela i alla träningsmatcher och kände att platsen i startelvan var nära. Sedan kom den där dagen i mars när Roland Nilsson och Hans Gren kallade in honom på kontoret. »Tyvärr Johan, vi känner inte att vi behöver din spelartyp i laget«, sa Roland Nilsson.
Johan fattade ingenting. Tränaren fortsatte: »Antingen vänjer du dig vid att spela på fel position och låter oss göra om dig till en ny spelartyp. Eller så får du hitta en ny klubb.«
Johan sa att han var tvungen att fundera i några dagar. Men redan när han lämnade kontoret visste han.
– Det fanns ju inga alternativ. Jag visste ju vad jag var bra på. Än i dag har jag svårt att acceptera deras beslut. Jag var i bra form och visste att många i laget tyckte att det var konstigt att jag inte fick spela mer. Det var jobbigt att höra att man inte var önskad, man kände sig rätt låg i några dagar.
Johan tar en klunk av juicen och fortsätter:
– I dag kan jag ångra att jag gick till Malmö. Jag borde ha reagerat redan när Hasse Borg ringde. Det kändes aldrig som att de trodde på mig. Malmö köpte nog bara mig för att jag var lovande. Jag skulle ha frågat vad de hade för plan för mig, hur de ville att jag skulle utvecklas.
Några dagar efter att Johan bestämt sig för att lämna Malmö, hörde Janne Jönsson av sig. Han hade ringt Johan med jämna mellanrum under åren, och sa nu att han ville erbjuda honom kontrakt om Johan kunde tänka sig att flytta till Oslo. Samtidigt hade Gais hört av sig och var väldigt intresserade.
– Men Janne har alltid trott på mig. Han lyfte ju upp mig i A-laget i Bois redan när jag var 17. Dessutom sa han att han skulle skapa en perfekt roll för mig i laget, en fri roll i mittfältet, precis så som jag vill spela. Och jag visste vilken typ av fotboll som Janne vill spela, det skadade inte det heller.
Johan pratade med Jon Inge Höiland, som han spelat med i MFF, samt med Nannskog och Segerström, som han kände sedan åren i Bois. Alla var eniga: Det fanns ingen bättre klubb än Stabaek. När Johan åkte upp till Oslo för att skaffa sig en känsla för klubben, fick han nästan en chock. Arenan var liten, skitig och låg i en liten by utanför Oslo. Det kändes som att vara tillbaka i Superettan med Landskrona Bois. Men det fanns en skillnad – stämningen i klubben var positiv. Johan skrev på ett fyraårskontrakt.
En vecka senare var det match mot Lilleström. Johan startade på kanten och gjorde två mål. Sedan dess har han varit given.
– Det handlar om förtroende, inget annat. Janne säger åt mig att försöka en gång till om jag misslyckas med något. Jag har ju haft det inom mig hela tiden, jag har bara saknat tryggheten. Här känner jag ingen press, jag får lov att göra en dålig halvlek. I Malmö var det bara lättnad om man inte gjorde bort sig, så tror jag många känner i den klubben. Pressen sitter i väggarna. Här är det glädje i stället.
Alla svenskarna återkommer till glädjen. Pontus Segerström berättade att han, även om han är skadad, åker till omklädningsrummet 40 minuter tidigare, trots att han inte ens behöver vara där, bara för att de har så roligt i laget. Han jämför med Landskorna Bois och berättar om när de skulle ut och äta middag med laget och de flesta frågade om det var obligatoriskt. Han sa också att det är första gången som han är i en klubb där man inte tycker illa om någon i gruppen och att han tror att det är Jannes förtjänst – tränaren vet vilka som passar in i truppen, både på och utanför planen. Johan håller med:
– En sån som Nannskog, det är ju en pajas utanför planen. Men när han kommer in på plan blir han perfektionist. Han höjer allas nivå med sitt ständiga tjat. Man tillåts inte gå ner sig. Han blir lite som Jannes förlängda arm på planen.
Johan är i slutet av sitt livs hittills bästa säsong. Gör han ett mål till blir han den mittfältare i norsk fotboll som gjort flest mål någonsin.
– Janne har pratat mycket med mig. En av hans stora kvaliteter är att han är så lyhörd. Han vill alltid gå igenom matcherna med en, se vad man gjort bra och rätta till det som man gjort sämre. Han vill också höra vad vi själva tycker efter matcher och så går vi igenom allt tillsammans. Det gjorde aldrig Sören Åkeby eller »Rolle«.
Jag frågar om han märker någon skillnad hos Janne som tränare sedan Landskronatiden.
– Han är precis likadan, han tror stenhårt på sin filosofi. Det var bara Bois som inte hade tålamod. Det var inte Jannes fel att han fick sparken från Bois, han hade helt enkelt för dåliga spelare.

Janne Jönsson slår ut med armarna och kisar in i höstsolen.
– Vilket väder, va?
Han andas in den friska, kalla luften. Nästan smakar på den.
– Härligt! utropar han.
På planen värmer spelarna upp med kvadraten. Från samlingen av spelare hörs en skånsk stämma högre än alla andra:
– Men hallå! Va fan e det då? Din jävla danskfan. Bollen var ju ute!
Janne ler ett barnsligt flin, skakar på huvudet och säger:
– Jaja, tur att man inte har fem Nannskog i laget.
Han tar riktning mot spelarna, stannar tre meter bakom och lägger armarna i kors. Han följer bollen intensivt med blicken. När Farnerud klackpassar bollen i luften, perfekt avvägt till en lagkamrat, ropar han:
– Trevligt Pontus, mycket trevligt.
– Vadå, jag kan också hålla på sådär och fjäskspela, säger Nannskog.
Han får inte bollen och skriker:
– Men hallååååå, passa, passa mig då!
Vid vattenflaskorna står en stor och skallig man med händerna i jackfickorna. Det är Tom Schjelvan. Han lufsar åt mitt håll.
– Är han bra den där Robin Söder i IFK Göteborg? frågar han.
Jag säger att han kan bli väldigt bra, men att han fortfarande är en talang.
– Jaja, säger han och nickar eftertänksamt.
Vi blir tysta och tittar ut mot planen där spelarna nu påbörjat en spelövning. Pontus Farnerud slår en stenhård crossboll på 40 meter. Nannskog behöver inte röra sig, tar bara ner den på bröstet och drar till på volley – rakt upp i nättaket.
– Ojojoj, ropar Janne. Trevligt Daniel, trevligt Pontus. Mycket trevligt.
Schjelvan myser och berättar att han har ett patentknep när han scoutar spelare på match: Han tittar alltid på uppvärmningen. Det är i de tråkiga få-upp-värmen-i-kroppen-övningarna spelarnas karaktär framträder tydligast. Pushar de sina lagkamrater? Fokuserar de på matchen? Höjer de kollektivet med sin inställning? Många av de spelare han värvat till klubben har det gemensamt: De har imponerat på uppvärmningen.
Jag frågar om någon av dagens fem svenskar står sig i konkurrensen med fynden av »Chippen« och Tobias Linderoth.
– Vinner vi dubbeln så är alla bättre, säger han direkt.
När Pontus Farnerud slår ytterligare ett inlägg, med samma precision som förut, fortsätter Schjelvan:
– Pontus kommer nog att bli en sån värvning.
Någon gång i vintras bestämde Pontus Farnerud sig för att lämna Sporting Clube de Portugal. Han kände att det inte spelade någon roll hur hårt han tränade, han fick ändå aldrig spela. Tillvaron som fotbollsproffs var inte lika rolig längre. Han kände att han tappade glädje för varje dag.
Valet stod mellan att flytta tillbaka till Frankrike, och göra franska frun glad, eller att åka hem till Sverige och Allsvenskan. Sverige lockade för Pontus, som aldrig har gjort en allsvensk match. Viktigast var dock tränaren. Pontus skulle inte gå till en klubb där han inte kände att tränaren tänkte använda honom som nyckelspelare. Det viktigaste var att få en viktig roll i laget.
Janne ringde så fort han börjat läsa ryktena i tidningarna: »Tänker du Skandinavien, tänk Norge. Stabaek spelar på ny arena nästa år, kanske kvalar vi till Champions League. Du kommer att få en nyckelroll i laget och jag tror att jag kan utveckla dig så att du kan åka ut i Europa igen. Stabaek har ögonen på sig.«
Pontus ville fundera och sa till Janne att AIK visat stort intresse.
»Okej, Pontus. Men kolla på någon match när vi spelar. Du kommer att ändra åsikt beträffande norsk fotboll, jag lovar.«
Pontus visste att Janne var en bra tränare, det hade hans lillebror Alexander, som blev uppflyttad i Bois A-trupp samma år som Johan Andersson, sagt. Samtidigt lockade Sverige, han hade en del vänner i Stockholm. Några timmar innan han tänkte meddela AIK att han bestämt sig för Stockholm, ringde Janne på nytt.
»Hur går det Pontus? Du ser att vi fortfarande leder ligan, va?«
Pontus frågade Janne: »Du kommer inte att lämna klubben?«
Pontus visste hur snabbt det kan gå och det lockade inte att spela för Stabaek utan Janne som tränare. Några dagar senare skrev han på ett kontrakt på tre och ett halvt år. Stabaek betalade ingen övergångssumma eftersom Sporting ville tacka Pontus för hans professionella inställning under alla åren.
Tom Schjelvan står kvar med händerna i jackfickorna. Träningen har övergått i skotträning. När Pontus får iväg ett pressat vristskott som tar i ribban och sedan studsar tillbaka 20 meter, ropar Janne:
– Mycket fin teknik där Pontus. Såg ni andra?
Janne vänder sig om till klungan av spelare.
– Så skjuter man, hela kroppen i balans.
Tom vänder sig mot mig.
– Du ser, han är otrolig.
Jag undrar om han menar Janne eller Pontus.

Två veckor senare gör Stabaek 2-1 på övertid borta mot Brann och säkrar ligaguldet. Med två omgångar kvar har Stabaek släppt in minst mål av alla, och gjort 15 fler än det näst bästa laget. Spetsapelsinen Nannskog leder skytteligan, den mötande apelsinen Gunnarsson leder assistligan. Banan ett, Andersson, ligger tvåa i skytteligan, banan två, brassen Alanzinho, utses till Årets norska spelare och Janne Jönsson blir naturligtvis Årets tränare.
När jag tittar på Sportspegelns inslag från Norge samma kväll, gör de en sammanställning på svenskarna i Stabaek. Pontus Segerström glöms bort – om det beror på att han varit skadad halva säsongen eller på att han är för okänd är oklart. Det svensk-norska ligaguldet verkar i alla fall ha trillat ner från himlen i Fotbollssverige.
Nannskog syns plötsligt överallt. I tidningarna sågar han Lagerbäcks val att ta med Patrik Ingelsten i stället för honom själv till VM-kvalet mot Portugal, han förklarar varför norsk fotboll är bättre än svensk, han säger att guldet är det största han varit med om. Han får besöka den norska talkshowen Grosvold, som också visas på svensk TV, och prata teater och kroppsspråk med de dramatiker som också gästar studion.
Och i TV4:s Fotbollskanalen Europa försöker han, i en intervju gjord direkt efter Brann-matchen för norsk TV, sätta exakta ord på sina känslor:
»Åh, fy fan. Nä, fy fan. Fy fan. Fy fan. Fy fan…«

den 26 oktober är jag tillbaka i Baerum kommun. På stadions huvudläktare är en stor banderoll uppspänd: »For lang og tro tjenste, Alltid uansett.«
Att det är den sista matchen någonsin här på Nadderud bidrar till stämningen, att publiken ska få hylla Stabaekspelarna vid den officiella prisutdelningen efter matchen gör allt perfekt. Det har varit utsålt i två veckor och folk står på tå på kullarna som omger arenan.
Med tio minuter kvar till avspark går Janne Jönsson i riktning mot omklädningsrummet. När han närmar sig spelarutgången reser sig samtliga på läktaren och applåderar. Hemmafansen, på läktaren mitt emot, börjar skandera:
– Janne Jönsson – klapp, klapp, klapp.
Tränaren stannar upp, bockar, kysser händerna och slår ut armarna.
Klockan 18.00 sparkar Vålerengen igång matchen. Niklas Sandberg spelar mittback i Stabaek. På mittfältet tar Pontus Farnerud plats centralt, Johan Andersson till höger. Längst fram springer Daniel Nannskog.
Gunnarsson gör både 1-0 och 2-0. Pontus Farnerud dominerar och står för en assist. Johan Andersson byter kant varannan minut med Alanzinho, är uppe i anfallet ibland, har ett skott som går decimetern utanför stolpen. I backlinjen har Sandberg inte mycket att stå i och där framme springer Nannskog som en galning i djupled, utan att få bollen. När publiken tystnar, hörs Nannskog gorma på lagkamraterna:
– Foooooor helvete, inte där!
– Släpp bollen för faaaaaan!
– Kom igen nu killar, nu ökar vi.
I den 48:e minuten kommer Johan Andersson fri med målvakten. Han lägger en bredsida, två decimeter innanför stolpen. 3-0 innebär att han nu hittat rätt 16 gånger under sin första säsong i Norge. De tolv mål han gjort i ligan gör honom historisk.
45 minuter senare står det 6-2 och domaren blåser i pipan. Janne höjer armarna mot skyn, Nannskog lägger sig ner på gräset, Johan Andersson kramar Pontus Farnerud, och Niklas Sandberg står och hoppar okontrollerat.
Efter matchen träffar jag Pontus Farnerud med en Stabaek-halsduk lindad som en turban runt huvudet:
– Alltså, jag har varit i många klubbar och vunnit titlar tidigare. Men den här klubben känns speciell. Jag har aldrig spelat i ett lag där stämningen varit så bra. Vi tar löpningar för varandra, vi krigar för varandra. Så var det inte i Sporting precis. Jag är jävligt glad att jag kom till Stabaek. Nu ska bara frugan anpassa sig till kylan i Norge. Sedan är allt perfekt.

Några timmar senare står Johan Andersson och viftar efter bartenderns uppmärksamhet. Nannskog kramar Tom Schjelvan. Pontus Farnerud dricker champagne direkt från flaskan. Klockan är 23.47 på natten och Stabaeks guldfest på Onkel Donald inne i centrala Oslo har bara börjat. Nannskog greppar mikrofonen när Tina Turners Simply the best tonar ut.
– Ska du fria? ropar Farnerud.
– Nä, va fan. Det har jag ju redan gjort, säger han och pekar bort mot sin fru.
Han uppmanar de drygt 150 personerna som är inbjudna att lyssna.
– Detta är helt fucking sjukt alltså. Jag känner mig tom, det är så mycket känslor nu.
För ett ögonblick ser det ut som att han inte vet vad han ska säga. Kanske är han bara rörd. När spelarna, fruarna och personalen i Stabaek jublar, fortsätter han:
– Det är enormt stort att lilla fucking Stabaek är Norges bästa lag. Vi pissar på Vålerengen i dag och då är jag ändå ödmjuk.
Det jublas ännu mer.
– Det snackas ofta om mig i klubben, men fan alltså, vi är ett lag. Janne har fått fram fyra landslagsspelare – det är stort. Vi har till exempel vår svettiga norrman…
Nannskog pekar mot Höiland som lägger in en rejäl kramsnus under läppen. Nannskog fortsätter:
– Faaan vad jag gillar att höra min egen röst. Jag kunde stå här i tre timmar. Men det ska jag inte. Jag vill säga en sak till bara. Jag har aldrig trivts så bra i ett lag som här i Stabaek. Och när jag säger det så vet jag att jag pratar för alla i laget.
Nannskog avslutar talet med att spruta en treliters flaska Moët över sina lagkamrater.
Något senare kommer Johan Andersson fram till mig. I högra handen har han en grogg, jag frågar vad han dricker.
– Det vetifan.
Jag frågar hur det känns att vinna guld och slå målrekordet bara halvåret efter att han slängdes ut från MFF. Johan blir tyst i några sekunder.
– När du säger så, då ryser jag i hela kroppen. Det är svårt att fatta allt som har hänt. Det… det har gått så kort tid sedan Malmö. Och nu det här.
Nannskog kommer förbi och ger honom en lusing i bakhuvudet. Johan ruskar av sig smällen och fortsätter:
– Jag har haft tur, helt enkelt. En otrolig tur som fått en ny chans.
Jag sveper med blicken över lokalen. Tränaren Janne Jönsson festar mer kontrollerat än sina landsmän. Han glider bara omkring i myllret med ett glas champagne i ena handen, ställer sig på en upphöjning och tittar ut över sina spelare. Tidigare frågade jag honom om han tror att spelarna han värvat känner att de står i tacksamhetsskuld till honom och därmed jobbar hårdare på plan. Han svarade att han inte kunde veta det med säkerhet, men att det kan vara så. Han hade blivit förvånad över hur Johan Andersson – en spelare som aldrig gjort sig känd för att vilja gå in i närkamper – i sin debut mot Lilleström inlett matchen med att springa rakt in och mangla sin motståndare i första duellen.
– Det var som om Johan hade blodsmak i munnen när han kom hit. För mig som tränare var tajmingen perfekt. Han ville inget annat än att bevisa att han var bättre än folk trott. Det är fördelen med att hitta de här spelarna. De har en sån otrolig vilja att motbevisa.
Från sin upphöjda position på Onkel Donalds kan Janne nu ser hur Pontus Farnerud står på en stol och klappar i händerna, hur Pontus Segerström dansar bugg med sin flickvän, hur Sandberg och Nannskog står och skriker efter bartendern, och hur Johan Andersson viftar med en Stabaekflagga och vrålar med till låten som spelas flest gånger under natten – We are the Champions.
Janne sveper det sista som är kvar ur champagneglaset och ställer ner det på bordet framför sig. Tom Schjelvan kommer fram och viskar något i hans öra. Sedan kramas de.

Magisk. Hvilken avis Due?

Offside. Er i bladsjappene nå.

Artikelen ligger under "alkymisten"

http://www.offside.org/magasinet/smyglaesning.aspx?id=3175&templateName=preview